Blog Image

inkognito

men det hände aldrig…aldrig

inkognito Posted on Wed, October 27, 2010 00:24:05

….
Nyss stor och stark…..och mogen…
….nu i tårar som ett barn.

…. ibland behöver jag påminnas för att hitta delar av mina känslor som ligger gömda, men inte har försvunnit…… där finns stora bitar av det som behöver helas för att Tomas ska bli hel
….
Jag påminns om …. när ingen fanns för mig, när ingen såg mig.
En liten övergiven pojke…..
Det är som ett sår som aldrig riktigt helt läker….

Saknaden då av någon som tröstade mig, höll om mig, gav mig trygghet…..

Jag tänker mig far komma hem efter en arbetsdag, lägga armen i kring mig och fråga hur jag haft det, vad som bekymrar mig……
Men det hände aldrig… aldrig.

Jag föreställer mig min mor laga en varm kopp choklad åt mig, och smörgås med ost.
Jag tänker mig att hon ler mot mig som om hon älskade mig mer än allt annat på jorden…. men det hände aldrig….aldrig aldrig



….

inkognito Posted on Mon, April 12, 2010 03:23:42

….
Svårt att beskriva hur jag känner mig nu.
Ibland uppgiven….ibland arg…. och ibland ledsen !

Känner mig lätt utnyttjad…. och bortkastad.
Det är inte svårt att räkna ut varifrån den känslan kommer
ursprungligen…
Och ju mer jag lär mig om livet, ju mer förstår jag att människan ofta
försätter sig i liknande situationer i vuxenlivet … om och om igen.

Hur ser jag på mig själv idag ?
Jag blir tårögd bara jag ställer frågan …
Vad ser jag när jag ställer mig framför spegeln ?
Vad ser jag bortom min kropp och mitt utseende ?
Jag tittar sällan dit ….. men när jag gör det ser jag ofta en ledsen
Tomas, bakom mitt utseende, bakom leendet som ska skydda mig från insyn,
till vem jag är under alltihopa…..

Jag blir tårögd bara jag ställer frågan, Vad ser jag när jag står framför spegeln ?
Är jag stolt över den jag blivit ? …. Tycker jag om vad jag ser ?
Eller skäms jag över den jag blivit ? ….tycker jag att jag inte är värd att älskas ?
För att överleva har jag hittat på oändligt många olika sätt att bedöva det som gör ont inuti,…. flytt från bilden jag har av mig själv….
Och samtidigt är det samma bedövning som gör att jag inte förmår att leva fullt ut, ta för mig, låta mig bli älskad…..

Saknaden av min far är verklig. Han är död nu, men det är en ren sorg, okomplicerad sorg. Där finns en sorts acceptans.
Medan saknaden av det jag inte fick som barn, som alla behöver för att bli en fungerande individ….. är en svårare sorg…..
Det är som att ta farväl av något man inte haft, som att lämna någon man aldrig varit nära….

Det värmer mig, och hugger i mitt hjärta på samma gång, när jag ser familjer, där det finns kärlek. Familjer där det finns gränser. Där imperfektionism är naturlig, lika naturlig som den obestridbara kärleken till sina barn….
Det finns bara en sak som gör ondare än att se den kärlek jag inte fick. Och det är när jag ser barn som inte fått den, och far illa. Sådant känner jag av på långt håll.

Sedan har jag sorgen och saknaden av mig själv, mitt inre jag som inte får komma ut i dagsljuset, och lysa upp det som känns så mörkt.
Det är saknaden av att bli sedd, och bekräftad….
Jag tror inte tillräckligt stark för att vara så säker på mig själv, att jag vet att jag duger som jag är…..
Jag tror bara jag duger när jag är glad, hjälpsam, snäll och rolig…
Inte när jag är arg, ledsen, liten och rädd….

Jag kan ändå inte förstå med mitt hjärta …..
Jag förstår med mitt förnuft, att du inte förmådde älska, att du inte förmådde annat än hot om att lämna, hot om att lämna mig på det mest definitiva sätt som går att lämna ett barn… ensamt kvar i ett stort mörker.

Men mitt hjärta förstår inte …. varför du inte älskade mig…. varför du inte älskar mig. Mitt hjärta förstår inte varför du aldrig i vuxen ålder har hälsat på mig.
Mitt hjärta förstår inte hur du var så gränslös mot mig, utnyttjade mig för eget bruk, känslomässigt och på det sätt som man inte får göra mot ett barn…
Jag förstår inte …. förstår inte



….

inkognito Posted on Thu, April 08, 2010 04:27:56

Det är nästan morgon nu… men hostan har hållit mig vaken…..
..
Jag var på väg ner….. när den slog till influensan.
Var väldigt ledsen och uppgiven, desillusionerad vad gäller kärleken och livet…
… då influensan däckade mig. Alla känslor la jag på is för att orka ta mig igenom feber, värk, öroninflammation, hosta och kräkningar…..

Än är jag inte helt frisk, men mycket bättre. Och då tar känslorna vid där jag frös dom för två veckor sedan…..

Så nu känner jag det…….sorgen i mitt bröst, och tårarna som tränger på i mina ögonvrår, men ännu ej flödar…..
Förtvivlan inombords….. uppgivenhet om vartannat med en urvrede…
Allt jag lever för och hoppas på är kärlek och en meningsfylld tillvaro.
Någon att älska och vakna upp med ….. någon att ödsla min kärlek på.
Någon som frågar mig hur jag mår, någon som känner mig, ser mig…. ser mig … ser MIG !……

…. som lägger armen omkring mig när min panna är i djupa veck av bekymmer, när mina ögons glans är slocknad.

Ibland misströstar jag…. allt detta känns som en utopi. Vem ska kunna älska mig ?
Det känns inte möjligt, det känns som att försöka fånga månen….
Far är borta nu . far är i himmelen. Trots all sin trasighet och sina egna bördor, sin otillräcklighet och sin frånvaro under min uppväxt…. älskade jag min far….
Det var far som i min vuxna ålder sa: “det kommer flera” …. han tröstade mig så.

Jag tror inte nu ….. jag är svag i mitt hopp, och önskade att det fanns någon som var stark åt mig just i denna stund,,, bara just i denna stund. Någon som trodde åt mig, övertygade mig att det kommer bli bättre, och inte förminskade min sorg, eller gav efter för min förtvivlan…. bara så att jag fick lite åt mig själv….
Sen bär jag mitt ok själv igen …..

Känner mig ensam på det viset…..

Och sorgen och vreden över att ha blivit så illa behandlad i tidiga år… ligger kvar, den försvinner aldrig helt…..
Och vetskapen att hon är vid liv…. att mina bröder är vid liv, och aldrig visat något intresse av att veta av mig ens ….. är så jobbigt att jag knappt orkar tänka tanken….Men det är fakta ….

Och att hon aldrig visat en tillstymmelse till ånger, inte en antydan till förlåt.
Jag tror inte hon är kapabel till förlåt…. inte kapabel till kärlek….

Hur skadad är då inte jag av det…..Jo ganska rejält tilltufsad. Men vid liv, och känner, lever, söker, kärlek….



Vi är det vi känner, det vi tänker

inkognito Posted on Fri, March 26, 2010 18:17:56

…. Känner att jag fått min beskärda del av kritik och ifrågasättande nu.
.. .. och väldigt lite av empati eller uppmuntran….

Är mycket när att lägga hela hemsidan på is nu.

En verksamhet som kostar mig 600 kronor om året, och ingen inkomst på.
En verksamhet som säkert kostar mig nära 3000 timmar i arbete….om året.

Då skall det vara roligt att hålla på….

Fotograferandet i sig ÄR roligt….
Bloggandet i sig ÄR roligt …..

Men ……. just nu känns det otacksamt……

Under detta som är yttre faktorer… så känner jag mig också ouppskattad, tagen för given och ledsen….

Saker som jag inte pratar med någon om… bubblar upp, gjorde sig påminda.
Skulle jag bli övergiven ?? … totalt övergiven …. igen ??

Det vet jag inte….. känslan att jag är det … finns redan där i mig…
Den finns där nu, och har funnits med mig i hela mitt vuxna liv, och större delen av min barndom……. att jag känner mig övergiven. ….

…. både av samhälle…… och andra….

Jag känner mig misslyckad och dålig ……. krav på mig som jag inte kan leva upp till.
Jag gör allt jag kan och lite till… men det är aldrig nog.

Saker som jag inte pratar med någon om… bubblar upp, gjorde sig påminda….
Övergrepp….. av alla former, både i barndom och vuxenlivet…
Men kanske ändå. är de rättsliga övergrepp som begåtts mot mig de som svider hårdast, och gör mig mest maktlös….

Rättsliga övergrepp från de sista utposterna i samhället, de som skall träda in när familjen gjort hemska saker mot individen…. och det är inte En gång … utan flera tillfällen….
Dessa myndigheter ombedes jag om och om igen att söka hjälp hos… av både välmenande vänner, och fördömande okunniga bekanta el främlingar.

Utöver rättsliga övergreppen… så är det otroligt svårt att inte bli trodd.
För att jag är man …. för att jag är man.
Detta skapar en KÄNSLA av overklighet…. att det jag vet är sant, inte får bekräftelse, empati, eller ro …. nånstans….

Vi är det vi känner ……

.. inte som ofta anses, det vi jobbar med….

… alltså, vi är vad vi känner och tänker. ….
Och vi är flockdjur…. vi behöver andra människor, närhet, kärlek och bekräftelse…

Så jag är bara en liten del av den jag är… pga att vi är det vi känner, och en så stor del av mig blivit först skändad, sedan skändad igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, ….. och sedan inte betrodd….



då var jag 6 år

inkognito Posted on Sun, March 07, 2010 00:22:10


Det är lustigt……
Då var jag liksom bedövad allt som oftast ….
Bedövad från allt som hände mig, men framför allt från det som inte hände mig.

Det fanns inget annat. Det som var, var det enda jag visste om.
Fantasin var min räddning. Fantasin, plus att jag inte förstod hur tomt det var, hur kärlekslöst det var….. hur beröringslöst det var.

Jag stack hemifrån igen….. det var ingen som visste vart jag var, ingen som frågade efter mig, och ingen som saknade mig…..
Nå … jag beskriver nu bara som det var, och vad jag kände…inget mer, inget mindre.
9 km rätt in i skogen hade jag byggt en koja. Jag var 6 år då ….
Jag förstår inte hur jag hittade dit varje gång…. men hittade gjorde jag.
Jag fantiserade … och det fanns hemska fantasier, som jag inte vill återupprepa.. men de var ödesmättade…. slutgiltiga och ….

Jag kom hem när det mörknat…. far var inte hemma. Han var nästan aldrig hemma. Jag har få minnen av far från då …
Och du Mor grät….. bara grät och svor, och skrek.
Du skällde ut mig även den kvällen….. jag minns inte varför. Men jag har i vuxen ålder sett föräldrar skälla ut sina barn efter noter, på ett sätt som fått mig grön av avund. Detta var inte så. Detta var skuld. All din förtvivlan, all din ångest och livsleda….. hamnade direkt hos mig.

Men jag förstår…..
Du kunde inte bättre, du var ett vrak, en spillra… du förmådde inte älska mig.
… så jag förstår… nu.

Men då förstod jag inte….. världen vändes upp och ner. Tillvaron vältes på ända.
Du sa att du inte ville leva längre…Du pratade ofta om att rymma hemifrån.
Sedan sprang du ut i vredesmod utan att säga någonting.

Jag kastade på mig kläderna och sprang efter…. släppte dig inte ur min syn.
Det där var då … för länge sedan.

Jag hatar inte ……

Nu är nu … och jag lever mitt liv efter bästa förmåga, och gör det ganska bra faktiskt. Vissa tycker inte det. Vissa tycker att jag är en lat, självömkande och simulerande person…. men dom vet inget… ingenting.

Jag gör det bra… så är det.



….

inkognito Posted on Mon, February 22, 2010 16:14:37

Jag kan inte föreställa mig hur det kan vara….
Har sett det på TV, jag har hört andra säga det till sina barn…
Men jag kan inte riktigt föreställa mig hur det skulle kännas….

… att höra sin mor säga att hon var stolt över den jag är, över den jag blivit.

Tänka sig…. en far som kommer hem och frågar hur jag haft det….

Det är nästan omöjligt att förställa mig en mor som var hemma. Mor eller far som lagade mat regelbundet…. eller ens var hemma..
Det var inte så det var …..

Det är som att föreställa sig att flyga, när man inte ens kan gå…
Om jag tänker tanken på att min mor eller far skulle… visat mig det…
… tanken på att de skulle sagt mig detta….

Det är svårt att föreställa mig… och jag brister i gråt varje gång jag kommer den känslan nära… och gråter och gråter och gråter….
Men det var inte så … detta kan inte förändras… det som varit …. har varit.

Därför har jag svårt att förlika mig vid tanken att någon skulle kunna älska mig för den jag är idag…
Alltså inte för vem jag skulle kunna vara imorgon, utan för den jag är idag.
Därför är det svårt för mig att tro på kärlek… därför är det svårt för mig att tro på mig själv…

Min barndom är förverkad…. går inte att förändra. Den har lämnat mig ärrad och osäker … trasig och ensam… i vuxenlivet…
Men den har oxå gjort mig stark, vacker, ödmjuk och empatisk…

Min barndom är förverkad… men min frantid ligger för mig….

… och hoppet om kärlek dör först när jag andas mitt sista andetag



För mycket ibland

inkognito Posted on Tue, February 09, 2010 04:34:46

Ibland känns det bara för mycket alltihop….

Jag är trött… mycket trött.
Och ledsen nu…..mycket ledsen….. förtvivlat ledsen….

Önskar någon var här och höll om mig just nu….
…önskar bara detta.

Har det tufft just nu…. Jag fortsätter gå, utan att se ljuset…
Går bara åt det håll jag tror ljuset är…..
Ser familjer runtomkring mig… inte felfria, problemfria… men ändå familjer…
och då gråter barnet i mig….

Jag ser älskande runtomkring mig, inte utan problem, inte utan sorg, men älskande, med närhet, och ombry… och då gråter mannen i mig…smiley

… av saknad, av längtan till något jag inte tror är ämnat att hända mig, men ändå det jag lever för och hoppas på…..
Känner mig värdelös nu….. vänner är viktigt, väldigt viktigt för mig….

Men är det då inte mänskligt att jag längtar efter kärlek…
att även en trasig själ längtar…..

Man kan bara älska någon om man älskar sig själv säger dom…
Fast jag tvivlar på det ordstävet…. då skulle mänskligheten dö ut… för hur många skulle kunna ställa sig upp och säga de orden ….

Det är bara för mycket ibland…..
Jag längtar efter att få känna mig som en hel människa ….en hel man
Något jag inte gjort… ,en ändå kan känna hur det skulle kunna kännas… ändå något jag strävar efter….

Men just nu är jag ledsen… gråter och gråter……
Och önskar att jag hade någon som vidrörde min bekymrade panna..
lät mig gråta ut i hennes famn…..

Men jag är ensam….helt ensam.

Saknar dig pappa… trots att du var trasig själv, och inte kunde ge mig det jag behövde… så kände jag att jag var hemma ….när jag var hos dig….

hoppas du ser mig nu far…..



I en famn….

inkognito Posted on Fri, February 05, 2010 02:43:22

Jag vet inte vad allt är som gör ont i mig nu…
Känner mig mycket ensam, ……
Jag har blivit mycket välkommen hit där jag är på besök….

Ändå sitter jag och gråter nu mitt i natten….. inte kunnat somna…
Just nu känns allt svårt…… just nu saknar jag att ha någon som höll mig i sin famn och tröstade mig i all min förtvivlan……. talade om för mig att jag var älskad, talade om för mig att det kommer bli bättre……

…. nu när inte ser det själv…. när jag famlar i mörkret, utan att våga hoppas på någon förbättring, att jag skulle kunna lyckas ta mig ur mina bojor…. som gör mig halv, eller mindre….

…..send me an angel to watch over me !



Next »